Fick ett infall och bokade biljetter till Anna och mig i Globen i morrn kväll. Så najs. Han är verkligen en go gubbe med trevlig röst och bra låtar. 73 år och still going strong. Återkommer i morgon med rapport.
"Leonard Cohen är efter femton år ute på världsturné igen. Han sjunger om våldet och lidandet, hur allt omkring rasar, faller och förloras. Men han gör det med en närmast hövisk artighet och värdighet. Och som om det fortfarande kunde kombineras med ett slags hopp. Att man mitt i allt detta kan gå ner på knä, rikta sig mot världen - och tala till den som vore man förälskad. Eller som han uttrycker det inför låten "Anthem" som utgör ett av konsertens mest andäktiga ögonblick: "Det är genom sprickorna som ljuset kan tränga in".
Cohen är nu 73 år men skuttar liksom in på scenen tillsammans med sitt band, klädd i svart och antydan till tangorabatt. Som vore han snarare från en hamnstad i Medelhavet eller kring Rio de la Plata än från Montreal. Soundet är också mjukt och böljande med en tydlig latinsk-arabisk sensualitet - mycket tack vare den ypperlige spanske gitarristen Javier Melo på diverse stränginstrument. Och Cohen har bestämt sig för att inte bara underhålla utan också "tala sanning", men med ett befriande småleende och vid ett par bejublade tillfällen - även med små lustiga dansteg. Han må vara "biologiskt sorgsen", som han själv förklarat, men det tycks med åren ha omsatts till en allt djupare glädje. Och till en imponerande fysisk vigör. Konserten är nära tre och en halv timme lång och ändå tycks Cohen inte helt vilja lämna scenen.
När Jean-Luc Godard i en av sina sena filmer ville få fram 1900-talets mest förföriskt farliga sound lät han mixa ihop Igor Stravinskijs "Våroffer" med Leonard Cohens svärtade baryton. Hur låter hans röst i dag?
Ja, förvånansvärt bibehållen tack vare att han sjunger med en sådan skärpa och att han äger sångerna. Alla som hört sentida Cohen-covers, även med sådana som den normalt blytunge Nick Cave, vet hur lätt de mister allt sitt lod och bara fladdrar i väg. Ändå känns det som att Cohen njuter av att så många börjat sjunga hans sånger. Att han nu kan lämna över stafettpinnen. Ta bara den överraskande spridningen av "Hallelujah" som blivit både en klassiker inom indiepopkretsar och en standarlåt vid all världens Idol-uttagningar.
När han i ett av extranummren lämnar över sångstämman till de sagolikt vackra systrarna Webb i doakören är det med en sådan gest. Med ett ödmjukt: "Varsågod, gör vad ni vill med den här låten". Något som ger ett hänförande resultat. Och som samtidigt gör denne Leonard Cohen av år 2008 till allt annat än nostalgi. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar