Efter det talade han hjärtligt och engagerat hur en fjortonåring i puberteten har det jobbigt. Nästa patient fick vänta dryga tjugo minuter. Mycket tacksam var jag. Anton tog nog inte åt sig men han fick höra det från en vitrock och inte från tjatiga pappa. Kanske fastnade något litet frö i hans envisa hjärna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar