Görans blogg: oktober 2017

25 oktober 2017

Pappa skrev ett brev 1998

Hittade ett brev som pappa har skrivit.

Man känner lätt igen tonen och det som skrivs.

Håll till godo.

Johanneshov, Mårtens Gås afton. 1998-11-11.

Hej syster och svåger!

Medan svartsoppan puttrar på spisen och gåsen får sin svål så där knaprig och gyllenbrun som den brukar bli, skriver jag ner dessa rader. Vädret är som novemberväder pläga vara innan vintern på riktigt etablerat sig. Vi har haft några dagar med sol, några minusgrader och ett litet snötäcke. Jag passade då på att bli förkyld och har under denna tid hållit mig inomhus. Det var inte någon större skillnad. Solen lyste in i vardagsrummet och inomhustemperaturen var i full paritet med den gångna sommarens medeltemperatur.

Så får jag tacka för checken och hundringen som låg i den vackra årskalendern. Men jag hade mina onda aningar att det inte bara var att stega in på närmsta bank, skrapa med foten och få svenska devalverade kronor i stället. På första stället nekades min framställan på grund av min brist på engagement därstädes. Då jag sedan min första avlöningsdag varit kund i Stockholms Stads Sparbank, sedermera benämnd Stockholms Sparbank, sedan efter fusion med Länsparbanken Stockholm, benämnd Sparbanken Stockholm och efter fusion med ett större antal sparbanker i Sverige kallad Sparbanken Sverige och nu då banken blivit aktiebolag och köpt upp alla Föreningsbanker heter banken Föreningssparbanken, gick jag till mitt närmsta avdelningskontor, som ligger i Dalen, några kilometrar fågelvägen från min balkong. Förr i världen låg sparbankskontor i Hammarby, Kärrtorp, Bagarmossen. Banken har i syfte att öka sin service gentemot oss på gräsrosnivå, lagt ned nämnda kontor, skurit ner personalen till en tredjedel eller mindre, höjt låneräntorna och minskat räntan på sparkontorna, avgiftsbelagt tidigare fria tjänster och, som ni snart skall bli varse, dragit in på personalutbildningen och slopat den förr så viktiga serviceandan.

Alltnog, jag kammade håret, d.v.s resterna därav, kontrollerade om hakan kändes nyrakad och len, rättade till slipsen och anla ett, enligt eget förmenande, charmigt leende, steg fram till disken, hälsade hövligt och lagom belevat på damen bakom pansarglaset och sporde om möjligheten fanns att erhålla valuta för den av mig presenterade bankväxeln. Hon tog den i sin högra hand och hennes blick stelnade inför dokumentet. Jag kände hur hjärtat bultade, pulsen steg och tanken svindlade. Paniken kändes komma smygande. Var hade hon larmknappen, smög hon inte ner sin vänsternäve under sitt skrivbord? Efter en stunds tystnad undslapp det en fråga från damen på andra sidan disken medan hon med sitt blodröttsfärgade långfingernagel pekade på checkens utställarnamn: "Är det här en bank?" Med ett något återhållande temperament påpekade jag att jag i motsats till henne inte var bankanställd och saknade möjlighet att ta reda på detta. Sedan jag på hennes begäran klarlagt släktskapet oss emellan beredde jag mig på att besvara frågor i stil med varför ni var i USA, hur länge ni varit där, närmare ortsbestämning, klimatzoon, politisk, etnisk, och religiös hemvist. Chocken hade ännu inte släppt greppet om henne, men efter en stund hämtade hon sig och tillkallade hjälp från sin chef. En chef är numera yngst på en bank, både till levnads- och tjänsteåren. En chef har förutom examen från Schartau eller annan högskola gått ett antal kurser om hur en chef ska se ut, hur en chef tänker, äter och klär sig. Chefen är oftast en kvinna, företrädesvis av honkön. Kan vederbörande styrka att han/hon är i avsaknad av självständigt tänkande och att bankens intresse går före kundens, ja då är kariären spikrak.

Denna unga, vackra, välklädda varelse, nalkades banktjänstemannens arbetsmodul försiktigt men målmedvetet. Sliten mellan sitt krav att uppfylla chefsskapet till fullo och fruktan för vad den till synes suspekta manspersonen utanför disken möjligen hade i sitt sinne, granskade ävenledes hon checken. Därpå följde en sammanfattning av bankens interna arbetsordning, de kostnader i form av avgifter som en fortsatt handläggning skulle åsamka mig samt konstaterades att dessa med god marginal skulle överskrida checkens utställda värde. Slutligen erhöll jag ett råd som väl belyste skillnaden mellan vederbörandes IQ och s.k. vanligt bondförstånd. "Kan du inte åka över och lösa in checken där?". Under ett kort ögonblick kämpade tvenne viljor inom mig. Skulle jag försöka förklara att Amerikas västkust inte ligger på Åland eller skulle jag hoppa över disken och slå henne på käften. Eftersom min erfarenhet som lärare för elever med normalbegåvning inte varit så värst lysande förstod jag att det första alternativet låg utanför de omständigheter som förelåg vid detta tillfälle och därför dömd att misslyckas. Det sista alternativet skrinnlades efter konstaterandet att för lyckat hopp över bankdiskens höjd inklusive glas erfordrades en ansatssträcka om fyra gånger avståndet mellan disken och utgångsdörren. Dessutom fanns det ingen som skulle kunna hålla upp ytterdörrarna och avståndet mellan glaset och taket endast godtog passage av fakirer eller ormmänniskor. Försynt upplyste jag därför damerna att viss hänsyn till biljettpriset desvärre var av nöden, att om den ökning av pensionen som vår käre statsminister i ett svagsinnt ögonblick utlovat, månatligen skulle undanläggas erfordrades en utökning av checkens valuteringstid från 90 dagar till 90 år innan jag hunnit tjäna in biljetten. Således återstår det för mig att återsända checken med förhoppning om att den är återbetalningsbar.

Nu till svartsoppan och gåsen. Ja, den här middagen är som ni nog förstått lika verklig som mitt förtroende för våra banker, d.v.s = 0.

Om min utläggning på föregående sida är oklar och diffus så är mitt budskap: Att skicka pengar över Atlanten är likställt med rån. Det blir inget kvar av kakan när bankerna har tagit sitt. I avvaktan på något annat bättre så låter vi det hela bero.

Ja, vädret har jag skrivit om. Meteorologerna gläds storligen över att ha fått nya datorer så att de kan göra bättre prognoser. Det betyder inte att vädret blir bättre, vilket jag hade föredragit.

På söndag skall Sieben döpas, ja så kallade jag Ivan Leonard Lars Sundgren för innan några namnförslag förelåg. Sieben är ju sju på tyska och han är ju mitt barnbarn nr 7, so what? Han är i vart fall en förnöjsam liten herre som ofta bjuder på ett härligt, lite underfundigt leende. Jag kanske har nämnt att jag har hedrats med uppdrag att ta honom med på långpromenad så gott som varje vardag. Det behöver åtminstone jag och för Karin blir det några timmars fritid om hon vet vad det innebär. Hon är så ambitiös.

Ja, ungefär så här har vi det i gamla Svedala. Somligt är bra, annat är dåligt. Så vad då då, säger ungdomarna. Jag ber att få instämma.

Hälsa tjocka släkten.

Med varma och vänliga hälsningar.

Lars

11 oktober 2017

Oxenstiernska gravkoret

Länge har jag velat komma ner här och titta. En lång rad tillfälligheter gjorde att vi bereddes tillfällighet till detta.

Det är faktiskt en grav så jag avstår tillsvidare att publicera bilder på själva kistorna.

Det kommer andra att göra.

Tacksam för att ha varit här i måndags.