Vissvass är den enda bevarade bymiljön i Tyresö. Trots att boningshusen har undergått en del förändringar under 1900-talet är Vissvass som helhet enhetlig och tillsammans med det omgivande orörda kulturlandskapet ett fint exempel på en bymiljö vid skärgårdskusten. Samtidigt speglar byn än idag, med de relativt väl bevarade utflyttade gårdarna, laga skiftets konsekvenser under 1800-talet.
Stenåldersboplatsen vid Vissvass är den hittills enda kända i kommunen.
Beskrivning
Byn Vissvass har som de flesta byar och gårdar i Mälardalen fått sitt namn efter karaktären på omgivningarna. Med sitt läge vid en havsvik, idag nära nog avsnörd från Saltsjön genom landhöjningen till en sk mar, har det naturligtvis alltid funnits gott om vass intill byn. När Vissvass första gången omnämns 1460 skrivs bynamnet "Wideswas". Enligt fornsvenskan står ordet vide för buskage, vilket i detta fall skulle betyda att ortnamnet kan tolkas som platsen med buskage av vass, dvs vassruggar.
Attraktiv för åtminstone en tillfällig bosättning var platsen redan under yngre stenåldern då havsviken sträckte sig långt in i dalgången, strax bortom Norrgården. Här i en södersluttning, i den innersta delen av den dåtida viken, påträffades nyligen spåren efter vad som kan ha varit en fångst- och fiskeplats för en grupp människor tillhörande den gropkeramiska kulturen. Stenåldersboplatsen vid Vissvass är den enda hittills kända i Tyresö.
Några järnåldersgravar har inte påträffats vid Vissvass vilket i så fall innebär att den första fasta bebyggelsen etablerades först någon gång under medeltiden. Av de äldsta skriftliga uppgifterna om platsen, som är från 1460 och 1478, framgår det att Vissvass redan vid denna tid var en by med flera gårdar som lydde under det stora tyresögodset.
Under 1700- och 1800-talen växte Vissvass by ut till den största i Tyresö med som mest 8 gårdar (1876). Vid laga skiftet, som stadfästes 1869, minskade byn kraftigt då fyra av gårdarna, idag med namnen Södergården, Norrgården, Ängsudden och Sjövik, tvingades att flytta ut till nya bebyggelselägen i omgivningarna. De kvarvarande fyra gårdarna i byn finns alltjämt kvar. De ligger grupperade utefter dalgångens norra sluttning med odlingsmarken nedanför. Åkrarnas utsträckning är alltjämt i stort sett densamma som i början av 1900-talet, men en stor del har idag övergått till betesmark. Trots att de flesta av boningshusen byggts till och förändrats till en del genom åren har byn som helhet bibehållit en enhetlig karaktär med genomgående faluröda panelade byggnader. Äldst är troligen parstugan på gården Vissvass 1:14 som delvis ombyggdes 1920, då bla en glasveranda tillkom. De övriga boningshusen är från slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Alla jordbruken är idag nedlagda, men byns ekonomibyggnader, som i de flesta fall är från 1920- och 1930-talen, är dock till större delen kvar.
De fyra utflyttade gårdarna har idag genomgående relativt välbevarade boningshus och ekonomibyggnader från 1890-talet. Av de tidigare fyra torpställena i byns omgivningar är det dock bara Ängsmaren som bibehållit en äldre karaktär. Här finns ett äldre och välbevarat timrat boningshus och en loge.
